Hvilorummet i cyberrymden

Jag vill bara göra ett litet förtydligande om detta inlägget - när denna händelse inträffade var jag endast sex år gammal!

Och förlåta min s k pappa kan jag inte - varför skulle jag göra det? Han har förstört för hela min familj, förstört både för min mamma och alla mina syskon - vi har blivit bestulna av barndomstiden och allt vad det innebär! Vi har aldrig fått växa upp som en familj och lära känna varandra! Hur kan jag förlåta det och det han gjorde mot mig?

Varför skulle jag vara så förlåtande?

Jag är lycklig i mitt liv ändå - men det sitter en tagg i mitt hjärta och denna taggen har min egen far planterat dit!

Vissa saker går bara inte att förlåta! Så är det bara. Och ändå är jag en väldigt empatisk människa, mycket blödig och har lätt för att gråta - jag är ingen hårdhudad person - jag är väldigt känslig och känner verkligen med mitt hjärta för andra! Har lätt för att känna empati ...

Men som sagt - detta är ett VAL som JAG har gjort - jag FÖRLÅTER ALDRIG MIN FAR! Jag kan bara inte göra det - då skulle jag känna mig besegrad av honom igen och det vill jag inte - han hade mig i sitt våld en gång - jag var liten och vågade inte säga eller stå emot en större och äldre person - som faktiskt råkade vara min pappa!

Nu har jag lunch här å mina tankar flödar - igen! Och ni får ta del av dom - om ni vill förstås! Ingen är tvingad att läsa mina tankar och funderingar!

Det här med att kunna förlåta någon som gjort mig illa ... kan man alltid göra det frågar jag mig.

Mitt svar blir nog att det kan man inte alltid - inte går det att förlåta vissa saker.

Det är ju så ädelt och nobelt att alltid kunna vara förlåtande anser många - men så är vi inte skapade vi människor - att vi alltid kan göra det!

Själv är jag inte "långsint" och kan förlåta ... men som sagt - inte för allt! Och jag sträcker gärna ut min hand - men inte alltid! Som i detta fallet:

I min barndom så blev jag illa behandlad av min egen pappa/far. Mitt eget kött och blod. Han gjorde något mot mig som man inte skall göra mot något barn, jag skriver bara ordet incest och inget mera - för alla vet vad detta innebär och betyder! Det är oerhört mot ett barn, som skall ha den vuxne som förebild och trygghet, som man skall se upp till och älska - men min egen far bröt detta förtroende som jag borde ha fått känna. Inte kan jag förlåta honom - aldrig någonsin! Han gjorde mig illa - både fysiskt och psykiskt - även om jag mår bra idag och har ett lyckligt liv - så finns ju denna tragiska händelse i mitt livs ryggsäck och detta glöms aldrig någonsin bort av mig! Även om jag kan handskas med mina känslor idag som vuxen. Jag har inte fått livsbestående men av det - vilket många många får och mår dåligt för resten av livet. Jag har mina kära morföräldrar och min kära moster att tacka för "räddningen". Och att jag har kunnat prata om händelsen. Det tror jag är viktigt för bearbetningen och att kunna må bättre - om än inte alltid bra.

Men att förlåta min far - aldrig! Jag hatar den människan - det är hårda ord - men varför skulle jag inte känna det - HAT! Han gjorde mig ju illa - han behandlade inte mig som han borde ha behandlat sin dotter!

Dessutom så förekom det misshandel och alkohol i min familj. Han misshandlade min mamma, hon vågade aldrig lämna honom - av rädlsa helt enkelt - han hotade henne! Dessutom så "älskade hon honom" ... hur man nu kan älska någon som slår en eller gör något sådant som incest mot sitt barn! Det kan jag heller inte förlåta henne - att hon "valde bort oss barn" till förmån för honom, men hon var svag, rädd, undertryckt av honom! Vad vet jag ... bittra känslor kommer upp inom mig!

Mina två bröder som hade den olyckan att få fortsätta sina uppväxtår i familjen - dom hade det inte bra - dom for illa på olika sätt. Men är ändå bra familjefäder idag. Men visst har dom händelser också i sina respektive ryggsäckar. En av mina bröder kan prata om allt, men inte den andra och jag tror inte det är bra - att inte kunna prata - men vi är ju olika vi människor! Den brodern som klarar av att prata, han har sagt många gånger till mig att också han hatade pappa.

Och att säga ordet pappa - känns helt fel för mig måste jag också påpeka! Han är inte PAPPA som jag vill att en pappa skall vara!

Min pappa fick fyra års fängelse för detta han gjorde mot mig, men inte behövde han sitta av hela tiden, kom väl ut efter två år ungefär. Gott uppförande tydligen! Men det var ju inget gott uppförande mot mig - varför skulle han premieras i fängelset "för gott uppförande" när han inte gjorde det mot sin egen dotter! Där togs ingen hänsyn till mig, när dom släppte ut honom tidigare - varför skall inte människor sitta av hela den tiden dom får - oavsett hur dom uppför sig i fängelset!!! Dom har ju gjort ett brott förfasiken!

Jävla skit ... jag mår illa när jag tänker på honom - ursäkta om någon tar illa vid sig - att jag kan skriva så om min egen pappa! Men varför skulle jag inte kunna göra det förresten - jag hatar ju honom! Nu är han död sedan många år ... han dog endast 40 år gammal och det var 1974. Jag var inte på hans begravning - varför skulle jag det - jag sörjde ju inte honom! Och det sa jag till min farmor - jag förstår hennes sorg - han var ju hennes barn - trots det han gjort! Men jag var så ärlig och sa till henne att jag inte kommer på begravningen, för det är att hyckla om jag gör det - för jag hatar honom! Och någon hycklare tänker jag inte vara - jag skulle aldrig kunna gråta över honom! Jag kände mig stolt över mig själv att jag bar mitt huvud högt och sa som jag tyckte i detta fallet! Jag var ärlig både mot mig själv och även henne. Jag var visserligen ung - men ändå vuxen - 19 år när han dog.

Fy såna känslor detta river upp i mig!

Vi människor bär på olika hemligheter och tragiska händelser - alla har vi varit med om något i våra liv, en del värre än andra! Men det finns aldrig en händelse som är exakt som den andra - alla händelser är unika!

Detta var lite djupa och svåra tankar från mig. Om att kunna eller inte kunna förlåta! En liten förlängning från dom inlägg jag tidigare har skrivit om straff och brott!

Hat, hämd och sorg ... kan alla människor känna någon gång!

Jag hatade min far, jag ville hämnas med att inte gå på begravningen och jag kan känna sorg över att vi syskon inte fick växa upp tillsammans i en "normal och vanlig familj" - med föräldrar som älskar en över allt annat!